Ibland skämms jag nästan över att tänka på hur bra jag har det. Jag har en mamma som verkligen sätter oss före allt annat, bokstavligen!, en pappa som jag inte bor tillsammans med men som alltid gör allt för mig när jag ber honom. Jag har även två småsyskon som jag självklart bråkar med men som jag har kommit mycket närmare nu på sista tiden. Det är skönt att ha syskon man kommer överrens med för dom känner en så bra och man kan verkligen vara sig själv med dom. Jag har även världens bästa vänner som jag verkligen vet var jag har & som jag vet att jag alltid kan vända mig till. Den kärlek och vänskap jag får från dom kan inte mätas med någonting, den är så världefull! Också har jag ju den bästa pojkvännen man kan tänka sig.. Han känner mig så väl och det finns ingenting vi inte skulle kunna göra tillsammans. Vi har inga gränser när vi är i varandras närhet, skämms inte över något och är ärliga mot varandra vilket bevisar vilken trygghet vi känner i varandra.

När man tänker på det är det som sagt nästan så man skämms när man jämför med vissa andra människor. Människor som har en fin familj, kanske med barn & man, som drabbas av saker som kan förstöra ett helt liv. T.ex. sjukdomar, olyckor mm. Ett enda litet besked om sjukdom kan förändra så mycket och förstöra så mycket som man byggt upp. Just nu känner jag mig lite extra berörd av detta pga. skäl jag inte vill skriva här, även om det inte har drabbat mig eller någon annan i min närmsta krets så lider jag så mycket med dom som får ett sånt här besked. Och det som gör mest ont i mig är hur folk orkar kämpa, dom orkar se ljuset, dom orkar ge sina barn världens bästa uppväxt och en massa kärlek till sin man samtidigt som det kanske tyngsta beskedet man kan få, alltid finns i huvudet, ibland nära tanken och ibland närmre det undermedvetna, men alltid där.

Man kan inte önska någon människa något sånt, inte ens sin värsta fiende är värd det. Att sitta och vänta på att dagen kommer då man inte längre har någon kontroll över sitt liv och sin kropp, då något ont tar över helt & hållet och inget kan stoppa dig från att sakta, sakta tappa greppet om allt. Jag finner inte ord för hur mycket jag lider med dessa människor, som helt utan anledning och egen påverkan hamnar i något man inte kan ta sig ur och som man vet kommer leda till döden. Kanske redan imorgon eller kanske inte förrän om 5 år, men man kommer dit tidigare än man borde och man kan själv inte göra något och ingen annan kan hjälpa till. Fy fan vilken känsla..

Hade jag haft makten att förändra hade jag gjort det för dessa människor, utan tvekan.