Idag såg jag en film med Jasmine & Jennie som jag verkligen kan rekommendera.. Den handlade om en man som fick reda på att han hade cancer och skulle dö inom 1-2 år, han beslöt sig då för att inte tillbringa sista tiden på sjukhus - även om han då kanske kunde få leva lite längre - utan istället göra sånt han alltid velat göra men som egentligen är för galna för att verkligen göra. Samtidigt träffar han även en tjej som han inte berättar för om sin sjukdom direkt. En dag hittar hon hans böcker om cancer, döden mm. hemma i hans lägenhet och bryter då ihop, hon tror att han vet hennes hemlighet och bara leker med henne, men grejen är att allt är en missuppfattning. Hon tror han har böckerna för att han fått reda på att även hon har cancer, men han har ju dom för att han själv är sjuk. Därefter lever dom tillsammans och gör allt det där galna och roliga tillsammans som man alltid vill göra och som man antagligen vill avsluta sitt liv med om man vet att slutet är så nära. Dom känns så himla lyckliga trots att så mycket står emellan dom och den fullständiga lyckan. Jag tycker verkligen den filmen var så gripande och det är egentligen konstigt att en film, en tillsägelse eller vad som helst kan behövas för att man faktiskt ska inse hur mycket man har som man är så rädd att förlora och vara utan.

Det är så lätt att man fastnar i vardagen och vänjer sig vid att man har sin familj, sina vänner, sin pojkvän eller vad som nu betyder mycket för en, runt omkring sig hela tiden att man egentligen inte tänker på hur mycket man älskar dom och hur tacksam man är för att dom finns där runt en varje dag. Dom finns där när du ser som mest förjävlig ut, är på ditt jävligaste humör, när du är ledsen, när du känner sig fräsh och snygg, när du är på bra humör mm. Dom finns där alltid och ser dig i alla former men dom ser dig alltid på samma sätt oavsett om du är glad, ledsen eller allt det där. Dom känner dig och dom vet hur du är & kan därför se bakom fasaden av t.ex. arghet som kanske finns där vissa dagar.
Det är som sagt inte förrän man blir tillsagd eller påminnd som man inser hur viktiga alla människor runt omkring en är.

Känns som det hela blev lite bladdrigt här på slutet, men det jag vill komma fram till med detta sista är alltså att man nog blundar alldeles för mycket för kärleken till sina närmsta medmänniskor, man tar dom för mycket förgivet och retar sig på småsaker dom gör istället för att se förbi alla dom där småsakerna man retar sig på och faktiskt vara tacksam för allt det stora dom gör för en för det bra överväger oftast det dåliga. Detta borde man tänka på och påminna sig själv om oftare än man gör istället för att alltid vara så otacksam..


Förresten glömde jag ju skriva vad filmen hette, tror det var Love in Manhattan. :)