Det finns några saker som jag skulle vilja ändra på, som hade kunnat vara bättre. Saker som inte alltid har varit som dom är idag, som en gång inte kändes som ett problem eller behövde ändras på. Det är tomheten av människor som brukade finnas i vår närhet alltid, varje dag & hela tiden. Dom finns fortfarande kvar, men dom finns där inte varje dag & hela tiden och dom finns inte där i alla vardagssituationer, vilket nästan kan vara det viktigaste eftersom det är då man är sig själv och då man kommer varandra som närmst. De gånger man träffas nu är speciella, man gör sig till lite extra och man är inte riktigt sig själv. Det fixas lite extra och dagen blir helt plötsligt inte längre som en vardag. Detta gör att den stora saknad man går och bär på dag ut och dag in, den som har en förmåga att skava jävligt hårt vissa dagar, inte stillas. Fast man träffas och pratar på det där  "ovardagliga" sättet stillas inte saknaden till 100%. För det är inte det man saknar, man saknar som sagt det vardagliga. Att vakna i samma hus, att bråka och skrika åt varandra, att bli sams igen, att bli skjutsad & hämtad, att äta middag tillsammans, prata om hur dagen har varit, ligga i soffan och kolla på tv tillsammans och att lyssna och förstå varandra.

Jag vill att den delen av mitt liv ska finnas där som innan, att hålet av saknad ska fyllas igen. Men på något sätt kommer vi inte fram.